Tina-Marie Qwiberg har gjort en filmtrilogi om våra naturresurser och människans påverkan på ekosystemen. Nu har hon en fjärde film på gång och gör även dokumentärfilmer för barn. Hennes fascination för skogen är så stor att hon nyligen flyttat från Gotland till ett hus i skogen i Göingetrakten.
Naturen, ekosystemet och miljöfrågorna står i fokus i dina dokumentärfilmer, vilken är din drivkraft?
– Fascination, naturen har förtrollat mig, den har gett mig ett uppdrag!
Vad skulle du säga binder samman dina tre senaste dokumentärfilmer, Efter floden, Sista skörden och Bieffekten?
– Mänsklighetens tillkortakommanden, respekt för naturen och den balans den skapat men också en typ av vördnad inför den otroliga anpassningsförmåga som ständigt pågår i naturens alla sfärer. Jag eftersträvar kunskap om helheten. Om hur allt hänger ihop och om hur sköra systemen är, hur lätt det är att genom en tillsynes marginell påverkan rubba hela ekosystem. Dominoeffekten. Att den statiska, industriella, tillväxtmodellen har haft sin tid av ”fame”.
Tyvärr så har mänsklighetens ”framgångar” landat i de klimatförändringar vi ännu bara sett början på.
Vilka reaktioner har du fått?
– Allt från hyllning till ”hur kan en jävla idiot som du få uttala dig i de här ämnena”. Dock vet jag att jag gjort och gör skillnad genom att ge andra perspektiv, ingångar och lösningar. Jag är ingen expert. Jag lär mig efterhand jag jobbar med filmerna men jag har under de här filmerna lärt och förstått samband, orsak och verkan, jag har en helhetsbild.
Du gör också dokumentärfilmer för barn som t ex Kackelitjong, Honungsfabriken och Britta Bi & Hanna Humla. Hur gör man för att berätta för barn om naturen?
– Svår fråga. Numera är det inte självklart att barn har kunskap om naturen och framförallt ingen erfarenhet av att vara i en skog eller andra naturtyper.
Tyvärr så har de oftast bara sett natur och djur som animerat i spel, filmer och serier. Jag jobbar bara dokumentärt och tänker egentligen inte på att berätta speciellt till barnen utan jag vill nå familjen. Viktigt är att jobba med naturberättelserna från grunden, att skapa empati och nyfikenhet. Att ifrån den lilla skalbaggens perspektiv, eller skogsmyran berätta om naturen och ekosystemen som en superkraft.
Du är nybliven skåning på heltid och valt att bo långt ute i skogen i nordöst, hur kommer det sig?
– Långt ute är väl att ta i men i jämförelse med skogarna på Gotland så är det en djungel. Jag brukar säga att jag bor i kanten av ”Skånes Amazonas”. Göingebygden, Tassemarken. Det är exotiskt och inbjudande.
Jag har alltid längtat till skogen. Till den ”djupa”, hemliga, till träd som vuxit genom århundraden, till dofterna och den där känslan av att vara bland livsformer som valt den långsamma tiden, som utvecklades för många miljoner år sedan, som genom evolutionen skapat fantastiska system. Som på många sätt är överlägsna människan. Sedan är också skog och växter, framförallt skog en av våra möjligheter att mildra den klimatkatastrof vi är på väg in i. Skogen är en av planetens viktigaste klimataktörer.
Vad är det med den skånska skogen som är så speciellt?
– Jag har precis börjat bekanta mig med de skånska skogarna. Vad jag uppskattar just nu är kombinationen bok och tall. Lövskogar är väldigt trevliga och det är mycket löv i Skåneskogarna. Bokskogarna är ett halleluja-moment för en gotlänning. Dyster gran är tydligen något man får lära sig leva med men en förvaltad, gammal granskog är också otroligt vacker och något av det grönaste som finns i oktober-november.
Du har ett nytt dokumentärfilmsprojekt på gång, berätta…
– Det handlar om skogen och är den fjärde dokumentären i serien om naturresurserna och vårt överutnyttjande. Framförallt så måste vi bestämma oss för vad vi skall använda skogen till. Vi kan inte byta ut de fossila bränslena mot skog och tro att den skall räcka till hela vår konsumtion. Vi måste våga prata om vår överkonsumtion och om hur oerhört mycket det tär på planeten och naturen. Istället för att byta ut plast mot produkter från skogen måste vi ställa oss frågan; behöver vi all plast? Kanske kan papper tillverkas av något annat; till exempel halm istället för en gammal, kolinlagrande barrskog?
Framförallt så måste vi förstärka naturen/skogen, inte förminska den, för att vi skall ha en framtid på den här planeten.
Text: Åke Högman
