Skåne är med sitt geografiska läge i Sverige väldigt utsatt för främmande invasiva arter. Åttiofem procent av de landburna transporterna in i landet går via Skåne som dessutom har ett milt klimat som ofta tillåter främmande, invasiva arter att etablera och sprida sig. Länsstyrelsens expert är Nils Carlsson:
– Man kan säga att Skåne är den främsta inkörsporten. Vi utgör södra änden på den Skandinaviska halvön och är närmast kontinenten. Nya invasiva, främmande arter rapporteras ofta först från Skåne och i ett par fall har vi lyckats med snabb upptäckt och snabba utrotningsförsök. Vi fick in en invasiv vattenväxt som heter sydfyrling i en dagvattendamm i Helsingborg och där utfördes en snabb utrotning. Länsstyrelsen håller dessutom på med en utrotning av en annan främmande, invasiv, vattenväxt som heter Kabomba i ett naturreservat på Österlen, detta är den enda kända platsen där växten finns i dag i landet. Tyvärr skulle många liknande utrotningar ha gjorts i ett tidigt skede men det har funnits väldigt lite resurser till sådana åtgärder. All forskning och internationell erfarenhet visar dock att tidig upptäckt och snabba åtgärder är de viktigaste framgångsfaktorerna när det gäller invasiva främmande arter. Väntar man så blir det snabbt extremt dyrt och snart omöjligt att utrota arten.
Finns det andra invasiva arter som just nu ställer till med problem för Skåne?
– Listan är tyvärr lång. Längs vattendrag, sjöar och våtmarker tar gul skunkkalla, jätteloka och jättebalsamin över och tränger undan den inhemska floran. I vägrenar och på ruderatmarker tar lupiner och kanadensiskt gullris över och hotar den biologiska mångfalden. Våra strandängar tas över av sydafrikansk Kotula och nya, främmande, skadeinsekter som blåsvart björkstekel, och suzukiflugan hotar tamboskap respektive bär och fruktodlingar. I och kring bebyggelse sprider sig japanskt parkslide som nästan är omöjligt att bekämpa.
Vilka är framgångsfaktorerna för positivt utfall?
– Tidig upptäckt och tidig bekämpning är de absolut viktigaste. Det är också centralt att det finns resurser och att vi har verktyg i form av vägledningar och lagstiftning som underlättar arbetet. Det är också viktigt att alla börjar inse hur stort detta problem är.
Finns det exempel på invasiva arter som blivit normaliserade och accepterade rent formellt?
– Rent praktiskt har man dragit en gräns vid året 1800. Har de funnits här längre än så brukar man inte räkna dem som främmande, invasiva arter. Sådana arter är t.ex. fälthare och dovhjort.
Finns det samverkansprojekt knutet till invasiva arter och vilka är de i så fall?
– Det har kommit igång flera kommunsamarbeten i Skåne och länsstyrelsen i Skåne har ansökt om ett stort LIFE-projekt som syftar till effektiv utrotning av skunkkalla, jätteloka och jättebalsamin tillsammans med länsstyrelserna i Halland, Kronoberg, Jönköping och Blekinge.
Hur ser framtiden ut i den här frågan, mörk eller ljus?
– Tyvärr ganska mörk. Vi bor på ett krympande jordklot i den bemärkelsen att vi blir fler människor och världshandel och transporter ökar. För ett tempererat land som Sverige ökar dessutom problematiken med stigande temperaturer. Många av de invasiva trägårdsväxter vi bekämpar idag har funnits i landet mycket länge men de har blivit invasiva och problematiska först de senaste 20 åren. Det kan vara svårt att förstå att arter som syren, snöbär och påsklilja som vi ”alltid haft” blir något helt annat när de inte längre står snällt där de planterades utan börjar fröså sig.
– Det finns ljusglimtar också. Medvetenheten hos allmänheten har ökat markant under senare år och efter EU förordningen som kom 2015 måste nu alla medlemsstater arbeta aktivt med frågan. Min högsta önskan är att vi ska lära oss av länder som har brottats med denna problematik länge och efter deras modell införa effektiva system. Jag tror det absolut bästa hade varit att inrättat en insatsstyrka i Skåne som har verktyg och mandat att snabbt ta sig an nya invasioner. Det hade sparat mycket pengar för framtida bekämpning i hela landet och skyddat vår biologiska mångfald för framtida generationer.
Text: Åke Högman
