Lätt att säga, svårare att få till, skog och vilt i balans är en ständig utmaning och på många olika sätt. Skånsk skogsstrategi belyser nu frågan i en reportageserie: ”Skog och vilt i balans, ja, men när?”, där vi möter olika företrädare för organisationer och verksamheter som har frågan på sin agenda. Lars Persson är ordförande för Jägareförbundet Skåne
Upplever du att det finns viltproblematik utifrån din och verksamhets horisont?
– Med få undantag ser vi viltet som en resurs, inte som ett problem. Undantagen kan vara invasiva arter som till exempel stenmård och mårdhund. Undantag är också arter som hotar tamdjursproduktion, traditionell jakt och allas vår möjlighet att njuta av naturen – läs vargen. Övrigt jaktbart vilt kan och bör förvaltas klokt för att inte bli problem för verksamheter.
Hur förhåller ni er till problematiken?
– Vi använder alla de kanaler vi har för att informera. Som jägare lyssnar vi gärna på markägare och försöker hjälpa till där vi kan.
Vad borde göras konkret?
– Vår kronhjort, den ursprungliga nominatrasen, ska vi vara rädd om. Uppåt landet där kronstammarna är stora är arten oftast uppblandad med till exempel sika och wapiti. 1971 infördes kronhjortsreservatet för att skydda Skånes landskapsdjur kronhjorten. När man ville avveckla detta jobbade Jägareförbundet Skåne, Naturskyddsföreningen, Skogsstyrelsen, markägare och länsstyrelsen tillsammans för att bevara den skånska kronviltet och vi fick till vårt nuvarande system med kronhjortsområde och licensjakt.
– Om man lokalt upplever att stammar av dovvilt bli väl stora och ställer till problem, bör detta kunna hanteras i en dialog mellan markägare och jaktarrendatorer. Jakttiden och skyddsjakten på dovviltet är väldigt generös så den är inte problemet. Ny faktor för oss här i Skåne är hur vargen förändrar förutsättningarna. Ett vargrevir dödar cirka 120 älgar per år enligt SLU. Översatt till skånska förhållanden motsvarar det cirka 500 dov. Vad händer när dovstammen minskar drastiskt? Är det då vi får se tamdjursangrepp på allvar? Men även beteendet för dovviltet förändras och den befinner sig mer ute på åkrarna för att ha en bättre överblick om det finns varg i närheten.
– En oro från vår horisont är hur vårt landskapsdjur kronviltet kan drabbas av vargen. I östra delen av kronhjortområdet, där vi har ett vargrevir, ser vi idag en minskning av kronviltet och i den västra delen är det störning av ett ökande friluftsliv och nu har det även observerats ett vargpar kring Vomb. Kronviltet är betydligt mer störningskänsliga än dov. Börjar varg även angripa kronviltet kring Vomb är jag orolig för stammens utveckling. Enkelt uttryckt: vad är viktigast att skydda, den unika kronstammen eller den alls inte hotade vargstammen?
Vildsvinsstammarna har minskat kraftigt och jag tycker att vi i Skåne har lärt oss förvalta vildsvinen på ett bra sätt så de ställer knappast till med stora problem mer än lokalt på några få platser.
– Fler borde erbjuda nyblivna jägare möjlighet att hjälpa till att hålla efter för stora stammar av till exempel gäss.
Vad finns det för utmaningar?
– Att skrämma bort gäss från egna odlingar låter sig göras men kräver mycket insatser och resulterar i att de i stället slår på grannarnas fält. Att på allvar minska stammar av till exempel grågås, kanadagås och vitkindad gås kräver mycket stora insatser av jägare. Många avstår från det slitet om de dessutom ska betala dyrt för det.
Vilka tycker du/ni borde samarbeta mer i den här frågan?
— Det borde ligga i allas intresse att förvalta viltstammar på bästa sätt. Markägare till exempel för att jaktarrenden ger en stadig bra intäkt.
Vem ska vi, om möjligt, kommunicera ett gemensamt budskap till?
– När det gäller vargen är det viktigt att politiken lokalt, regionalt och centralt löpande informeras om utveckling och risker.
Vilka möjligheter finns det på sikt att komma tillrätta med viltproblematiken?
– Det är viktigt att ta hänsyn till viltet i landskapet. När vi brukar jorden både som jordbruk och skogsbruk kan vi inte använda varenda kvadratmeter som produktionsyta utan vi måste avsätta ytor i form av viltanpassad träda, skyddszoner utmed vattendrag och skogsbryn, gröna stråk mellan skiftena, viltremisser och brynplanteringar och återskapa och restaurera våtmarker i landskapet. Helt enkelt viltanpassad jordbruksdrift. Då ökar vi den biologiska mångfalden med växter, insekter, rapphöns och annat fältvilt. Och minskar troligen problemen med storfågel då gäss och svanar känner sig mindre trygga om de har sämre överblick.
– Det räcker med att åka över till Danmark så har man en helt annan landskapsbild eller titta på britterna. I skogen kan vi minska skadorna genom att öka mängden naturligt foder i skogen som viltet kan äta istället för av produktionsträden. Pratar vi med varandra så borde det gå att hitta samsyn och vi kan ha både produktion och vilt. Viktigt att inte glömma att se även till viltets behov.
– Sist men inte minst viltkött är ett fantastiskt nyttigt och fint livsmedel och är en viktig del av försörjningen av Sveriges befolkning med nästan 3kg viltkött/svensk.
