Lätt att säga, svårare att få till, skog och vilt i balans är en ständig utmaning och på många olika sätt. Skånsk skogsstrategi belyser nu frågan i en reportageserie: ”Skog och vilt i balans, ja, men när?” där vi möter olika företrädare för organisationer och verksamheter som har frågan på sin agenda.
Fredrik Widemo är senior forskare & samverkanslektor på SLU
Upplever du att det finns viltproblematik utifrån din och verksamhets horisont?
– Utifrån de uppdrag SLU får och den forskning som bedrivs vid SLU, är det uppenbart att det finns flera aktörer som upplever att det finns en ”viltproblematik”. Självfallet litet beroende på hur man definierar begreppet. Vidare når förvaltningen inte alla samhällets uttryckta mål. Vad som utgör problem är dock snarare något för förvaltningen och ytterst politiken att bedöma.
Hur förhåller ni er till problematiken?
– SLU studerar ekologiska och sociologiska processer inom viltförvaltningen, samt tar fram metoder för att övervaka viltstammarnas utveckling, skadebilden samt olika aktörers attityder. Detta sker dels genom olika uppdrag, dels genom att forskare ansöker om forskningsmedel. Vidare utför SLU miljöanalys och utbildar såväl studenter som intressenter utifrån etablerade och nya rön på området. SLU:s roll som lärosäte är dock inte att ta ställning till olika avvägningar inom förvaltningen, utan att objektivt bistå med kunskap och beslutsunderlag.
Vad borde göras konkret?
– Förvaltningen borde i större utsträckning utgå från befintlig forskning och vad som idag är etablerad kunskap: skadebilden bestäms både av fodertillgång och av mängden hjortvilt som konkurrerar om fodret. För att effektivt begränsa skadorna är det nödvändigt att samtidigt förvalta fodret och viltet aktivt. Vidare är det nödvändigt att förvalta och reglera hela klövviltssamhället. Vi kommer inte nå dagens skademål enbart genom att skjuta fler älgar. Sannolikt inte heller genom att enbart försöka skjuta fler hjortdjur.
Vad finns det för utmaningar?
– Den största utmaningen är att finna avvägningar mellan olika intressen, inte minst inom aktörsgrupper där exempelvis en del markägare vill ha starka viltstammar och accepterar högre skadenivåer medan andra vill prioritera avkastning från lantbruket. En annan utmaning är att skadorna inte fördelar sig jämnt i landskapet, där en del fastigheter eller delar av fastigheter alltid kommer att vara utsatta för ett högre tryck från viltet.
Vilka tycker du/ni borde samarbeta mer i den här frågan?
– Viltförvaltningen är närmast unik inom den svenska förvaltningen av naturresurser, då det finns formaliserade plattformar som spänner över alla relevanta aktörer och där avvägningar diskuteras. Samtidigt skulle graden av samarbete möjligen kunna stärkas. De viktigaste aktörerna är markägare och jägare, där det redan finns överenskommelser om att samtidigt reglera viltstammarna och producera foder. Här krävs fortsatta insatser och inte minst tålamod.
Vem ska vi, om möjligt, kommunicera ett gemensamt budskap till?
– De viktigaste aktörerna är markägarna och jägarna, men det finns som nämnts ovan välutvecklade system för detta inom viltförvaltningen. Utnyttja länsstyrelsernas organ viltförvaltningsdelegationerna samt älgförvaltningsgrupperna, utöver intresseorganisationer och företag.
Vilka möjligheter finns det på sikt att komma tillrätta med viltproblematiken?
– Möjligheterna är relativt goda, så länge man är medveten om att ett visst produktionsbortfall alltid kommer att finnas och att det aldrig kommer fördela sig helt jämnt. I den utsträckning det finns en obalans mellan fodertillgång och viltstammarnas storlek måste man dock vara klar över att förhållandena i Götaland i stor utsträckning är ett resultat av mångårig missriktad viltanpassning, där marker som borde föryngrats med tall istället föryngrats med gran. Det kommer att ta tid att komma till rätta med detta. Samtidigt har för stort fokus lagts enbart på att reglera älgstammen, snarare än klövviltsamhället. För att nå balans med acceptans måste sannolikt markägarna arbeta aktivt med foderkranen samtidigt som jägarna arbetar med viltkranen under ett antal år. Vi ser förändringar och många av de förvaltningsåtgärder som idag diskuteras bygger på moderna forskningsresultat, men det finns ingen ”quick-fix”.
Text: Åke Högman
