Eva Magnusson är konstnären som även varit skogsägare och arbetsledare för ett planterings- och röjarlag. Hennes projekt ”Vackrare skog” är ett uppskattat årligt inslag på Linnéuniversitetet.
Plötsligt ser vi skogen OCH alla träd.
Skogen är överallt. Inte minst i media och då inte bara i självklara publikationer som Skogen och Skogsaktuellt. I livstilsmagasinet Icon frågade man sig nyligen vad vi skulle göra med skogen, David Thurfjells bok Granskogsfolk har sålt långt över vad en fackbok vanligtvis gör. I Expressen publicerades under våren ett stridsrop för naturskogen av författare och journalister och DN har nyligen kört en omfattande granskning av skogsindustrin vilket gjort att grandoften även börjat sprida sig från kulturdelen, Björn Wiman påstod i en krönika att ”inte ens Zlatan klarar sig utan skogen”. Nyligen gjordes öven, i en brett uppslagen artikel i samma tidning, en stark koppling mellan kulturen, konsten och skogen.
En som under mer än tio år gjort just den kopplingen på ett ytterst konkret sätt är konstnären Eva Magnusson i Höganäs.
Eva ägde sedan i slutet av sjuttiotalet och fram till för några år sedan en gård på 40 ha på småländska höglandet, mellan Vetlanda och Växjö. Som många skogsägare blev även hon drabbat av stormen Gudrun.
– Av tradition så bestod i stort hela trädbeståndet av gran och när jag stod där och betraktade förödelsen så kände jag att det var dags att göra något annat.
– Så jag planterade björk för snabbväxande produktion, dessutom körsbär och lind och det fanns redan en del rönn som jag lät vara kvar. Dessutom hade jag hägn så återplanteringen funkade väl.
Eva har alltid sett till att hon har andra sysslor bredvid konsten så i efterdyningarna av Gudrun när återplanteringsbehovet var stort så blev hon arbetsledare.
– För återplantering och i viss mån även för röjning.
Hon jobbade som arbetsledare i sex år och det var under den tiden som hon närmre kunde se hur skogarna såg ut.
– Som jag upplevde det var skogsägarna i stort sett okritiska till den rådande normen för hur skogen skulle brukas, vilket i hög grad inverkade på såväl på naturskydd som skogen sedd ur ett estetiskt perspektiv, vilket i mångt och mycket är detsamma som ett rekreationsperspektiv.
Med sekatör och grensax
En ytterligare pusselbit var en artikelserie i DN i DN av Maciej Zaremba, ”Skogen vi ärvde” 2012.
– Den blottlade den klyfta och polarisering som finns vad gäller skogen, i första hand mellan produktion och miljö.
Hon ler.
– Ja, jag är en naturälskare och naturromantiker, jag erkänner. Jag vill också bygga broar och väcka tankar om att det går att förenas. Dessutom är jag lagd åt entreprenörshållet.
Så hon startade det småskaliga projektet Vackrare skog.
– Det går ut att med begränsade medel göra skillnad, främst för skogsägare, samt att visa skogen också har ett skönhetsvärde bortom produktionsaspekten. Jag visste att om jag snabbt skulle komma någonstans så måste metoden vara enkel och billig så redskapen som ingick var en sekatör och en grensax, ja och mitt fall ett block och en pensel,
Hennes första napp var Växjö stift som är en stor skogsägare. Så alla som jobbade med skog, praktiskt och även tjänstemännen kom ut till ett skogsparti som hon valt ut.
– Poängen är att man enkelt kan skapa en mindre ”punkt” ute i naturen där man lyfter skönhetsvärdena genom att kultivera den platsen med hjälp de basala redskapen. Med min metod tar man på ett snabbt, enkelt och billigt sätt ta de första stegen mot visionen att vi på sikt får allt fler skogar som är trevliga att vistas i, samtidigt som vi kan bedriva skogsbruk.
– Alltså jag var hur nervös som helst, de stod där med armarna i kors och såg minst sagt skeptiska ut, men så fort de fick börja jobba så tog de sig an uppgiften med liv och lust. Det blev väldigt bra.
Nu håller hon en gång om året en kurs i regi av Linnéuniversitetet.
– Studenterna är väldigt engagerade och kastar sig över sekatören och grensaxen.
Hon är väl medveten om att projektet i sig är småskaligt och kanske inte i första taget rubbar de stora aktörernas strukturer.
– Fast jag tror verkligen på principen av att ”många bäckar små” och att ett sådant här initiativ ger ringar på vattnet. För vem vill inte ha vackrare skogar?
Text: Åke Högman
