Vilis Brukas kommer inom kort att tillträda en professur inom skoglig planering på Alnarp. Här berättar han om sin syn på vad den innefattar och vad han önskar sig av den svenska skogspolitiken.
Skoglig planering, vad är det för dig?
– Skoglig planering kan tolkas på många olika sätt. De flesta skogsbrukare skulle främst associera planeringen med framtagandet av skogliga åtgärder för en fastighet, så som man gör i en grön skogsbruksplan. Men skoglig planering innebär mycket mer och kan ses som en komponent av skoglig förvaltning och även en del av samhällelig planering på tvärs av olika sektorer. Jag är mest intresserad av planering som ett skogspolitiskt styrmedel.
I din nya roll har du för avsikt att bygga upp forskningen kring skogspolitiken, vad ser du för utmaningar och möjligheter här?
– Den största utmaningen är bredden på ämnet. Det finns många viktiga och intressanta frågeställningar att forska i, dock har vi få samhällsvetenskapligt inriktade forskare i Sverige och som främst jobbar med skogspolitiska frågor. Samtidigt så innebär detta glapp även stora möjligheter, lyckas man att bygga upp en kapabel forskningsgrupp, så finns det hur mycket som helst att göra. Jag tycker detta ligger rätt i tiden. Man kan känna att det finns en ökande erkännande att även samhällsvetenskapligt inriktad skogsforskning är viktig för vår fakultet, trots den långvariga dominansen av naturvetenskapen.
Din ambition är även en satsning på forskningen kring det privata skogsbruket, vilka är möjligheterna och utmaningarna?
– Jag har forskat om det privata skogsbruket i olika länder, situationen varierar stort från land till land. Tar man mitt hemland Litauen, så är kraftig överreglering ett jätteproblem. Den stora utmaningen i postsocialistiska länder är att upplysa beslutfattare om att skogar kan skötas utmärkt av privata ägare och att hårdhänt styrning kan skapa mer skada än nytta, båda för ekonomi och miljön. I Sverige ser man tvärtemot väldigt lite av skogspolitisk styrning. Såpass lite att vissa problem, som t ex hela röran kring nyckelbiotoper, förblir olösta i årtionden och problemet och konflikter eskalerar. Jag älskar Sverige och det svenska sättet att lösa problem genom dialog och konsensus men det är inte bra när detta övergår till konflikträdsla och bristande agerande från politikernas och myndigheternas sida. Jag tycker att uppbyggandet av social kapital genom ökad förtroende mellan olika skogliga aktörer är väldigt viktigt i båda dessa länder.
Du kommer att fortsätta att hålla kurser i skogspolitik, något som du gjort i 15 år, vilken är den övergripande lärdomen dina elever tar med sig?
– Den internationella dimensionen är det som gör vårt masterprogram Euroforester speciell. Vi brukar ha 10 till 15 nationaliteter representerade på våra kurser. Den mest övergripande lärdomen är att det inte finns några heliga sanningar, när det gäller sätten att sköta och förvalta skog. Inom kursen i skogspolitik granskar vi hur skogen och samhället är sammanlänkade genom aktörer och strukturer på olika nivåer. Studenterna öppnar sinnet och förmår att se en större bild, bortom den nationella skogsskötsel traditionen.
Att forskningsresultaten kommer till nytta är viktigt för dig, kan du något konkret exempel från senare tid?
– Jag är tillhängare av den så kallade fronetiska skolan. Den hävdar att samhällsvetenskapen måste vara nyttig genom att aktivt identifiera tvivelaktigt agerande inom politiskt och socialt handlande och bidra till att förhindra sådant agerande, genom att konstruktivt hjälpa till med att utveckla ett bättre. Vägen dit kan dock vara lång och kurvig, eftersom implementeringen är beroende av överensstämmande politiska processer. Jag har till exempel i drygt 10 år kritiserat den litauiska modellen för förvaltningen av statliga skogar, genom att visa dess brist på effektivitet och transparens, utan att uppleva någon motargumentation men inte heller någon förändring. 2018 har man äntligen genomfört en stor reform, genom att slå ihop 42 statliga företag till ett bolag. Det var en av de saker jag har föreslagit i mina kritiska granskningar. Det var bra att uppleva den förespråkade förändringen, men det går dock inte att mätta i vilken utsträckning har mina inslag bidragit till utfallet.
Om du får önska något vad gäller den svenska skogspolitiken, vad skulle det vara?
– Jag ser en stor paradox i den svenska politiken. Politiska ambitioner är väldigt höga men resurser och styrmedel för att uppnå dem är ganska minimala. I internationell jämförelse har den svenska skogspolitiken aldrig förlitat sig i någon högre grad på reglerande och ekonomiska styrmedel. Informativa styrmedel har varit i fokus vilket är också bra enligt min uppfattning. Skogsstyrelsens resurser har dock krympt radikalt under de senaste årtionden och man har bland annat reducerat stödet till rådgivningen. Man har helt enkelt urholkat den direkta kontakten med skogsägaren. Detta rimmar inte alls med de ambitiösa målsättningarna. På en övergripande nivå skulle jag önska tydligare skogspolitiska prioriteringar och tydligare styrmedel, med medföljande resurser för implementering.
Text: Åke Högman
