Janne Johansson är en av många som svarat på remissen för Skånsk skogsstrategi. Han är mark- och skogsägare i nordvästra Skåne, medlem i Skånes Ornitologiska förening, verksam inom Naturskyddsföreningen och hjälper även Hässleholms kommun med att inventera deras naturvårdsprogram.
Vad förväntar du dig av en skånsk skogsstrategi?
– Att man sätter nutida skånska skogars utbredning och fördelning på trädslag i belysning av hur den skånska skogen har förändrats över tid. Skånes skogar har ju av olika skäl starkt förändrats över tid. Hur såg de ut kring Kristi födelse, kring 1.000 e Kr, kring 1500 e Kr, kring 1800 e Kr eller kring 1900 e Kr. Kanske bör man framförallt låta de senaste två hundra årens utveckling, förändring av skogarna bilda en lämplig, mer jämförbar bakgrundsteckning till en sådan studie. Men visst måste man samtidigt lyfta blicken framåt, bort mot sekelskiftet 2100 e Kr och kanske ännu längre? Vilka skogar skapar vi idag åt framtidens skåningar m fl. Sådana övergripande perspektiv måste givetvis finnas med i detta sammanhang.
Ett helhetsgrepp på skogsutvecklingen och brukandet av skog i Skåne inför de kommande 50-100 åren är ett viktigt inslag man vill se i denna strategi. Sådana grepp har säkert tagits i olika tider, men behöver säkert aktualiseras, säkerligen förnyas igen. Vad bör samhället som sådant ha för synpunkter visavi barr- och lövskogarnas utbredning om 100 år? Vilka sätt att sköta skogsmarkerna på bör vi enas om – trakthyggesbruk, kontinuitetsskogsbruk, andra skogsbrukssätt? Till hur stor del ska samhällets resp de olika markägarnas tankar och egna intentioner få bestämma över skogens förvaltande? I vilken omfattning finns det rätt och fel i dessa sammanhang? Finns det behov av att framöver föreslå delvis andra ramar och riktlinjer för att styra upp ägandet av skogsmark inför framtidens krav och behov? Perspektiven för skog, träd är svåra. Aktuell, greppbar tid är för lång, säkert alldeles för lång för oss nutidsfixerade nutidsmänniskor. Hur kan vi fatta vettiga, begripliga beslut i dessa frågor – som individer, som myndigheter, som någon typ av skogsägarförening?
Att en skogsstrategi för ett landskap med så många, olikartade förutsättningar som det skånska verkligen måste stå upp för både komplexitet och diversitet är kanske en självklarhet. Men landskapet och förvaltandet av detsamma inbegriper på ett övergripande och nu för tiden förhoppningsvis självklart sätt också bevarandet och förstärkandet av naturens mångfald. Detta inbegriper därigenom också vården och förvaltandet av kulturlandskapet med sin månghundraåriga tradition. Inför framtiden måste man än mer betona att ägandet av mark under 2000-talet måste inbegripa att ett betydligt större ansvarstagande från både den enskilde skogsägaren, liksom från bolag och från förvaltare av statligt ägd mark. Åter igen är frågeställningen: ”Vilken skog är det vi lämnar efter oss om 50 år, om 100 år, om 150 år?”
Naturlandskapets många olikartade, ibland hotade naturtyper (på nationell, regional eller lokal nivå), måste än mer uppmärksammas och tas på stort allvar. Detta måste strategin belysa på ett entydigt sätt. Tycker jag. Samtidigt måste vi också på något vis ta på oss ett ”kollektivt ansvar” för förvaltandet av växt- och djurvärldens mångfald av arter. Här måste ägaren och samhället (inbegripande alla icke-skogsägande personer) i många fall hitta fram till bättre samverkansformer. Hur samhället på ett bra sätt ska kunna fördela kostnaderna för behoven av reell natur- och kulturvårdshänsyn framöver är givetvis en mycket viktig knut att ge sig i kast med och lösa. Men visst är det så att ett juridiskt ägande av mark, skog rimligen bör inbegripa ett mycket större hänsynstagande i förvaltandet av natur- och kulturmiljön än den vi ofta ser idag?! Tror jag många tycker idag.
Att strategin på ett bra, tydligt sätt belyser de problem som en fortsatt förenkling av skogarna och skogsbrukets skötsel leder fram till. Att strategin i samma andetag ger framsynta förslag på hur viktiga, hotade växt- och djurarter ska räddas kvar, hur starkt decimerade naturtyper ska kunna räddas tillbaks och exv hur den starka grandominansen i landskapet (framförallt norra del) ska kunna vändas och få mer rimliga proportioner
Vilka borde vara de mesta centrala frågorna för strategin enligt dig, och varför?
– Att hitta fram till ett mål, en inriktning som blickar långt fram i tiden, där stor vikt läggs vid eftertänksamma tankar om människans nyttjande, brukande av skogsmark – men där likaledes välavvägda tankar vävs samman som en begriplig berättelse om det skånska skogslandskapets dåtidshistoria, dess nutid och och inte minst om rimliga, möjliga kanske önskvärda framtidsscenarier.
Ofta har 1900-talets skogsbruk, inte minst i stora delar av Skåne, alltför mycket varit inriktad på kvantitet … istället för kvalitet. Tror detta är en ganska vedertagen tanke. Snabbväxande granmassaved istället för… exempelvis kvalitetsvirke i form av ek och lind. Kanske en skev reflektion, tycker någon. Men i mitt tycke har skogsbruket och skogsägarna tyvärr ofta tappat bort väldigt mycket av den helhetsmiljö som gården och byarna är en historiskt betydelsefull del av. Därmed har mycket av vårt månghundraåriga natur- och kulturarv på många håll omintetgjorts under en förhållandevis kort period. Att detta är ett stort samhällsproblem är ställt utom all tvivel.
En viktig framtidsfråga – förutom tacklandet av hur skogsproduktionen inriktas och genomförs – måste vara den att vi framöver på ett helt annat sätt inriktar oss på framtagandet av ett rikare och mer mångfaldigt skogsbrukande. Detta till glädje för alla andra djur- och växtarter, men även för flertalet av oss nutidsmänniskor som inte själva äger skog eller kan påverka dess bedrivande. Markernas och byarnas kulturhistoria bör också i sammanhang som dessa alltid vara en livaktig, aktiv del i detta framtida skånska skogsbruk.
En annan sak som diskuteras från och till är skogsbrukets modernisering, dess sätt att hantera skogen på. Ofta är många skogsägare helt hänvisade till olika, ofta mest ekonomiskt inriktade entreprenörer för att sköta sin skog. Vilket har flera sidor. Behoven av att i en ekonomiskt inriktad men samtidigt kunskapsrik tid stärka natur- och kulturvårdsvärdena måste verkligen uppmärksammas och mycket bättre prioriteras för att man ska hitta bättre jämvikt i dessa sammanhang. Marken, jorden, skogen delar vi på något sätt med alla levande varelser och även med alla ”icke-skogsägare”. Ett sådant konstaterande, en sådan övertygelse vinner vi alla på i det långa loppet. Kan man tycka.
Många mycket stora, väsentliga frågor kring skogsbruket och dess bedrivande verkar inte få tillräckligt stor genomslagskraft i det väldiga nyhetsbruset. En del har bara lätt antytts här ovan som diskussionen om kontinuitetsskogsbruk. En annan är utvärderingen (eller möjligen bristen på) av det flera hundraåriga skogsbetes betydelse för det nuvarande växt- och djurlivet. Skogsmarker som mer eller mindre lämnas för fri utveckling har under de senaste årtiondena dock stärkt sin ”ställning” genom bildandet av en hel del reservat och biotopskydd. Här finns dock säkert önskemål om fler och annorlunda avsättningar framöver. Försvinnandet av många tallskogar och barrblandskogar i skogsbygden utgör åter ett annat stort problemområde som knappats tacklas särskilt starkt.
Om man ska lyfta fram en enskild och samtidigt central strategisk satsning i Skånes skogsbygd, som skulle platsa i ett övergripande sammanhang, skulle jag vilja ge plats för den skogs- och myrmiljö som här länge utgjorde en levande utpost för inte minst skogshönsen tjäder och orre. Denna naturmiljö har under mycket lång tid både förenklats och helt exploaterats. En satsning på att i någon mån återskapa starka, innehållsrika marker där dessa arter har en hemrätt – ja, det borde väl vara en framtidssatsning värd namnet.
Skåne är ett litet landskap med lång historia. I vår tid har avstånden krympt (tidsmässigt) och framväxten av folkrika befolkningscentra som Malmö/Lund, Helsingborg och Kristianstad har medfört att ”allmänhetens” krav på skogarna i länet på olika sätt har växt sig större. Behoven och kraven på den relativt tätortsnära skogen har därmed växt på olika sätt. Därför har också behoven av en mer genomtänkt, annorlunda skötsel av den skånska skogen i allmänhet än mer börjat pocka på uppmärksamhet. Förekomsten av behövliga, genomtänkta natur- och rekreationsskogar verkar klart ojämnt fördelade i landskapet. En framtidsfråga nog så aktuell.
En av dina hjärtefrågor är den om ett bevarat kulturlandskap och dess säregenhet, hur kan strategin hjälpa till på den punkten?
– Under mycket lång tid har människans brukande, vardande i landskapet varit kopplat till både byns inägor (åkrar, ängar) och till dess utmark (betesmarken, skogen). Utmarken var ju förr i tiden de betade husdjurens tillhåll under stora delar av säsongen och markens och skogens utseende har som en följd av detta växlat starkt under århundradena, från tid till annan, från trakt till trakt. Under framförallt 1800-talet fanns i norra, nordvästra Skåne rikligt med ljunghedar som helt var i avsaknad av skog, detta som resultat av hårt bete under lång tid. Över huvud var skogsförekomsten, innan 1900-talets mer påtagliga engagemang i skogliga frågor, som bekant klart olika fördelad i Skåne – ja, på många håll var den säkert betänksamt dålig.
Ett exempel på ett stort, ibland pockande framtidsproblem – granplanteringen av skogsbygdens åkermark. Starkt förenklat kan man hävda att de bönder som en gång i tiden etablerade sig, slog ner sina pålar i den skånska skogsbygden, för sin nyetablering utvalde ett naturområde som man förstod skulle lämpa sig bra för ett småjordbruk, för boskapsskötsel och i viss mån uppodling. Oftast var det en förhållandevis rik lövskogsmark som valts ut för den första röjningen. Om vi nu med ett snabbt tankehopp hoppar tillbaks till vår egen tid, kanske 500-1000 år senare, finner vi att tiderna starkt förändrat sig, att lönsamheten i jordbruket, i djurhållningen och vallodlingen på många håll blivit knepigt dålig. I alla fall under senare årtionden. Hur kan man som modern brukare klara sin försörjning i framtiden, vilken nytta kan man framgent ha av sin öppna åkermark? Allt oftare får man konstatera att dagens markägare, här som där, finner för gott att helt sonika plantera igen och överge sin gamla odlingsmark med gran. Även om detta samtidigt innebär finito för gårdens, kanske byns mest centralt belägna mark. Måste man inte konstatera att detta är en ur både samhällets och naturlandskapets synvinkel mycket diskutabel framtidssatsning. Både historiskt sett och i ett längre framtidsperspektiv. Det måste finnas bättre lösningar på detta framtidsproblem än att sätta försurande, förmörkande granbestånd på fastighetens bästa mark. Kan man tycka. Hur hittar vi fram till lösningar av dessa centrala problem, tro?
En annorlunda mottanke, något som en ”mot-satsning” till vår tids allt mer opersonliga och ”moderna” utveckling skulle kunna vara den att man startar upp och arbetar fram ett annorlunda natur- och skogstänk som realiseras som ett stort ”demo-område” där 2-3 nogsamt utvalda byar är tänkta att medverka; byar som helst gränsar intill varandra. Jag tänker mig att samhället i stort, inklusive betydande EU-satsningar, ska starta upp och finansiera några olika sådana ”demo-områden” för att ge skogsägarna där en reell chans att skapa en annorlunda skogsutveckling i bygden, inkluderande försök att förnya och vitalisera det egna kulturlandskapet. Att ändå på något vis försöka stoppa förenklandet av stora delar av vårt framtida naturlandskap. Här bör, borde man göra riktade satsningar inom skilda områden. Både landsbygden och myndigheternas styrande politik måste väl se på vilken framtid man skapar, vilka natur- och kulturlandskap som överlämnas till morgondagens människor.
Att hitta mer rimliga sätt att ”hantera” och påverka utvecklingen i landsbygdens/skogsbygdens byar måste vara väldigt centralt för ett samhälle som vill bry sig och som är starkt medveten om både sin historia, sin nutid och sin framtid. Kulturlandskapet och skogens utveckling och dominans är givetvis inte bara ett ansvar för markägaren själv utan för hela samhället. Ett levande kulturlandskap i Skånes skogsbygd kommer säkert att bli något av en ödesfråga framöver. Har vi råd att montera ned dessa bygders mångåriga natur- och kulturvärden?
Hur överbrygger man bäst den klassiska klyftan mellan produktion och miljö?
– Det finns säkert inga generella, bra recept för att ge begriplighet, ja, kött och blod åt frågor om produktion och miljö. Olika natur- och kulturmiljöer skapar helt olika frågeställningar och beroende på markägarnas bakgrund och skiftande engagemang i dessa frågor är motivationen och inställningen väldigt skiftande. Många markägare har säkert en förhållandevis god kunskap om naturmiljön, inte minst på den egna fastigheten. Medan andra ägare kanske inte är så insatta i just ”miljösidan”.
Skogsstyrelsens och länsstyrelsens personal har däremot oftast en fördjupad syn på skogen, kulturlandskapet och även inblickar i den historiskt betingade hävden av markerna, dess roll i den ekologiska väven. Det måste därför vara naturligt att dessa av samhället betalda tjänstemän får ta på sig den mycket viktiga uppgiften att bygga upp ett stort och insiktsfullt natur- och kulturvårdsansvar hos dagens olikfuntade markägare – med så vitt skilda bakgrund. En målsättning för oss som markägare borde, förenklat sett, vara den att man försöker överlämna ett rikare natur- och kulturlandskap än det man fick förmånen att ta över.
Ett levande, förtroendeskapande kontaktnät, gärna lokalt baserat, bör på många håll komma till stånd – vad gäller just växt-/djurlivets fortlevnad i trakten. Givetvis är markägarnas kunskap om kultur och miljö väldigt olika. Märkligt vore annars. Men detta gör det extra eftersträvansvärt att man försöker nå ut till de olika skogsägarna med angelägen fakta om både traktens mark-/skogshistoria och om dess fundamenta vad gäller fåglar, däggdjur och växter. en fördjupning i områdets markhistoria och i dess djur- och växtliv om möjligt blir en vital del av skogsägandet. Den gamla byns uppbyggnad och nyttjande av markerna är en bra bakgrund att ta till sig; lantmäteriets skifteskartor är oftast en spännande upptäckt. Om framletandet av sådan historiekunskap kombineras med inhämtandet av de senaste generationernas lärdom och livserfarenhet från sin gård, sin by – ja, då har basen för ett ”bredare” synsätt på skogen och skogsbruket gjorts mer möjligt.
Här som i andra sammanhang är problemen dock att det inte alltid är möjligt att få tag i kunniga, engagerade personer att ställa upp. Men detta är något man inte får backa för. Min erfarenhet är att om man hittar fram till ett intresseväckande samarbete mellan olika ”kategorier” av människor så kan med ens förståelsen av just natur- och kulturlandskapets utveckling och förändring öka påtagligt. En viktig del i skapandet av ett levande kontaktnät om hemmaskogen är den att låta icke-skogsägande människor få vara med, känna sig delaktiga i sådana tankar om skogarnas och skogsbrukets utveckling.
Ansvaret för att på sikt återskapa och restaurera naturliga, viktiga ”naturtyper” kan inte överskattas. Under 1900-talet har stora delar av den skånska skogsbygden ”invaderats” av granen, granbestånden. Det är självklart att denna omstöpning satt mycket stora spår i både djur- och växtsamhällena. Ett landskap är väl aldrig statiskt, men när människan på kort tid verkställer sådana förändringar i mycket stor skala – då är det svårt för både natur och människa att hänga med. Naturvården och skogsbruket har sällan kommit överens om denna gigantiska skogsförvandling. Man kan tycka att ett seriöst samhälle snart måste omvärdera samhällsnyttan av dessa omskapningar – på ett mer seriöst sätt. När verkningarna av stormen Gudrun och de återkommande granbarkborreangreppen mest bara får som följd att det åter endast är gran som planteras. Ja, hur tänker man då?
Markägarens, skogsbolagens sätt att bruka skogarna, skogsbestånden har skiftat mycket under senaste seklet. Teknikens framsteg, förädling av plantmaterial, häst, traktor, skotare, skördare. Skogsvårdslagens entré i skogen, dess olika utgåvor under förra seklet. Den stora debatten, där diskussionens vågor ibland gått mycket höga, är praktiserandet av trakthyggesbruket. Plockhuggningen, kanske i någon form av blädning, hade långt in på 1900-talet vältaliga förespråkare. Men hyggets princip gick segrande ur bataljen. Nu långt senare har nya talesmän åter lyft fram genomtänkt blädning eller kontinuitetsskogsbruk som en i många fall skonsammare brukningsmetod. Man kan säkert tänka att ett flertal hotade, hänsynskrävande växter kan ges chans till fortsatt livsutrymme om denna metod kommer till användning. Om marken och trädbestånden lämpar sig för detta.
Trakthyggesbrukets principer är annars idag näst intill allenarådande. Man kan kanske därför tycka att om man på en del håll börjar välja andra vägar för sin skogsavverkning – så är det i alla fall för mångfaldens skull mest av godo. För visst är dagens naturhänsyn visavi olika växt- eller djurarter mer eller mindre försumbar. Tror jag.
Hur kan man få till ett aktivt artskydd kombinerat med skogsbruk?
– Skogsbruk bedrivs för att människan har ett syfte, man vill tjäna pengar och vidareförädla den vara som gratis växer ur marken. Naturen och natursamhället har ett annat syfte med sin existens. Under många år har naturvården och det aktiva skogsbruket försökt hitta hänsynsregler för att kanske minska konsekvenserna av skogsbrukets ”självklarheter”. Förr undanhöll man sig i stort från avverkning under fåglars häckningstid, i skogsvårdslagen skrevs det att hänsyn skall tas till tjäderns lekplats. Förekomsten av nyttjade rovfågelsbo kan innebära avverkningsförbud under artens häckningstid. Idag lämnas ofta rikligt med död ved kvar i samband med gallringar och slutavverkning. Kanske certfieringsbestämmelser har nedskrivna minikrav på detta.
Många skogsägare har säkert en ambivalent inställning till naturvårdshänsyn. Skogen måste vara min berättigade egendom, min plånbok. Andra satsar i aktier, jag har tagit över en egendom. Naturvårdare, fågelskådare, botaniker njuter av naturens rikedom, men ser med viss bestörtning på det faktum att det mest enbart är skogsbrukets ägare och dess förvaltare som har ensamrätt att sätta upp sin dagordning. Naturvårdslagen är väldigt tandlös när det verkligen gäller. Skogsvårdslagen förvandlas ofta till en gummiparagraf. Man kan tycka så olika.
Kan man sammanfatta sin egen inställning så här: Markägarens ansvar för skogens naturtyper, för dess djur- och växtarter måste bli större. Samhällets ansvar för skogens naturtyper, för dess djur- och växtarter måste bli större. I Nordvästskåne har ideella naturvårdare under ganska lång tid försökt få upp myndigheters och markägares förståelse för upprättandet av ett skogshönsprojekt. Måste man inte säga att det oftast varit mycket trögt med inhämtandet av denna förståelse. Jo, tjädern är visserligen inte ens”rödlistad” – men trots detta är arten nästan helt försvunnen från Örkelljunga och Hässleholms kommuner. Orkidén knärot är ovanlig i vår skogsbygd, i Örkelljunga har vi haft nästan fullständig kontroll på dess växtplatser. För cirka 30 år sen lämnade vi kartor, listor om detta till Skogsstyrelsen. Jag vet inte om man där har gjort något försök att rädda denna skogsorkidé för framtiden. Den är mycket känslig för kalavverkning. Idag hyser troligen bara en bråkdel av 1900-talets växtplatser ännu kvar bestånd med den vita, smått håriga blomman.
Under produktion och miljö-frågan togs möjligheten upp att framskapa levande, förtroendeskapande kontaktnät runt om i Skåne. På sina håll finns de kanske redan, kanske mest i informell form. Men visst borde det kunna bli en framtida tanke att både duktiga naturvänner med stor artkunskap och allmänt begeistrade ”skogsmullar” skulle kunna få känna sig delaktiga och bjudas in till verkliga skogssamtal med verkliga skogsägare. Människor som lever tight in på varandra måste kunna få påverka och påverkas av sina grannar.
Hur får man markägaren, skogsägaren att bli riktigt stolt över ”sin biologiska mångfald”? Är det Skogsstyrelsen som i slutändan har huvudansvaret för vilken mångfald som får frodas i framtidens skogar? Är det botanistens sak att se till att markägaren förstår att en knärot inte kan överleva på det nya tilltänkta hygget? Att bolla fram och tillbaks med skogens divergerande inslag av aktörer. Frågor kan vara självbesvarande. Mycket har säkert skett under senare årtionden för att förstärka förekomsten av död ved. På många håll har reservat tillskapats, kanske istället mindre biotopskydd. En annorlunda fråga är istället – hur går det med vardagshänsynen i vardagsskogen i vardagsskogsbruket?
Någon säger lika tveksamt som bestämt – vi måste hitta fram till ett betydligt starkare förvaltningsansvar visavi skogen och skogsbruket!! Vilken typ av skogar vill vi lämna över till barnbarnsbarnen kring år 2100? Varför skulle vi ha råd med en skog rik på natur- och kulturvärden, på arter, på upplevelser? Din motfråga: Har vi råd låta bli?
Om du ser till omvärlden, vilka hot står det skånska skogslandskapet inför?
– Min syn, mitt tyckande blir liksom på sidorna ovan oftast fokuserat kring norra Skånes skogsbygd. Kanske jag fattar frågan fel…
En stor fara inför framtiden är om många av skogarna även fortsättningsvis förenklas, trivialiseras. Med detta tänker jag på att stora delar av skogsmarken under 1900-talets gång visserligen beskogades, men efterhand även likriktades och huvudsakligen planterades med gran av olika provenienser. Detta var och är ju ett trädslag som tidigare var främmande för den stora merparten av Skånes socknar. Att enstaka, vanligt förekommande växt- och djurarter fått en ökad utbredning på detta vis är en sak, men än mer obestridligt är det förhållandet att denna välplanterade, välplanerade invasion av täta granbestånd också ledde till en betydande minskning av den biologiska mångfalden i landskapet. Om man nu ska måla schablonbilder över en lång förvandling av naturlandskapet i framförallt norra Skåne.
Förutom granbeståndens starka inflytande på Skånes skogar finns givetvis även andra synpunkter att beakta och hoten mot flertalet skogs- och naturtyper är knappast negligerbara. Under lång tid har skogsbrukets bedrivande föranlett att tallskogar (furuskogar sa man förr) och olikartade blandskogar, inkluderande tall, alltmer tagits bort från skogskartan. Tallen var förr på många håll ett viktigt trädslag och var inte minst betydelsefullt vid byggnation. ”Bokskogarnas” och ”Furuskogarnas” område är begrepp som myntats för de skogsbestånd som under 1700-talet dominerade södra respektive norra delen av Örkelljunga kommun (med omgivande socknar). Idag finns knappast talldominerade skogar kvar i dessa trakter! Inga starka motdrag till denna utveckling kan väl ännu synas. Om man vill uppleva tallskogens mer ljusa och annorlunda skogskänsla, om man vill berika sig av dessa skogars mer lingon- och blåbärsrika tillvaro är man i stort hänvisad till myrkomplexens kantområden. Men även många av dessa tallmarker har det senaste halvseklet förgranats. En märklig utveckling som länge varit på gång. Men det verkar som om föga gjorts, görs för att bryta denna förödande trend.
En annan ”historisk” relikt är den betade skogen, utmarksskogen. Utseendet på dessa utmarker växlade säkert starkt både i tid och rum. Skogsbetets betydelse för naturmarken, för den biologiska mångfalden var säkert mycket avgörande. När idag nästan all ”skogsmark” har slutit sig har även nästan alla dessa öppna och halvöppna skogsbeväxta marker utplånats. Sällan att dylika marker har fått fortsatt hävd. En sista ”relik” från denna skogsbetets tid är den trädslagfördelning som långsamt inträtt, inställt sig när betet upphört och allt återgått till ”dåtiden”. Dessa blandlövskogar borde ha ett större naturvårdsvärde – inte minst som bärare av arvet efter den långa, långa flerhundraåriga perioden med passivt eller aktivt ”utmarksbete”.
Ytterligare en annan fara inför framtiden är den när betesmark planteras igen med tätväxande gran, ofta identisk med fd åkermark belägen intill gårdsbebyggelse och ibland också belägna på byns centrala gamla inägomark. Mer om detta finns på en annan sida.
En stor fara inför framtiden är att ett livaktigt, fungerande samarbete mellan skogsägare, myndigheter, forskare och lokalt arbetande amatörer/naturvårdare inte utvecklas och tas till vara. Länsmyndigheterna måste framöver ha ett stort ansvar för att skapa och hålla liv i ett sådant samarbete.
Vilka möjligheter finns det?
De senare årtiondena har öppnat upp möjligheter för markägaren att inte enbart bedriva ett strikt ekonomiskt, rationellt skogsbruk som huvudprincip i sitt skogsägande utan att även kunna bruka den ägda skogen med andra mål i sikte. Ägandet av skog har ju många bakgrunder, kanske man ärvt marken, kanske man fått lösa ut sina syskon vid övertagandet. I andra fall har man medvetet velat bli ägare av en skog genom ett fastighetsförvärv. Kanske har man bara kunnat köpa en mindre areal skogsmark. Andra har större plånböcker, har istället investerat i köp av stora fastigheter, mer som en kapitalplacering. Visst kan ägandet och dess bakomliggande orsaker göra att markägaren tänker och agerar högst olika i alla dessa olika fall. Men man kan konstatera att det egna ansvaret och den egna möjligheten till självvalda beslut starkt har ökat.
En uppräkning av några viktiga framtidssatsningar skulle kunna innehålla inbegripa några av dessa punkter:
* Jämföra dagens skogsbestånd med de som funnits längre bak i tiden.
* Fundera på om dagens skogsskötsel borde läggas om i annan riktning.
* Skaffa kunskap om fastighetens olika natur- och kulturvärden.
* Tänka igenom vilka satsningar som kan befrämja den biologiska mångfalden i den egna framtida skogen.
* Fundera över om man tillsammans med andra markägare kan samordna en del framtidstankar för skogen.
Ovanstående är tankar nedskrivna i maj-juni 2020 nedskrivna av Janne Johansson Östra Ringarp, Örkelljunga
